I boken "I Leksand, sett och sagt under femhundra år" av Karl Hedlund, hittar vi en del av sägnen som härrör till Siljansnäs; ”att upprättandet av Sparbanken i Leksand, den nordligaste sockensparbanken i Dalarna, hör samman med förarbetet att från Leksand avskilja Siljansnäs som egen socken.”

1866 hade nämligen ett kungabrev sänts som bekräftade skilsmässan mellan Leksands och Siljansnäs socken. Leksand behövde då överlämna delar av de kyrkliga fonderna som tillhörde Siljansnäs. De ekonomiska bekymren för Leksand blev så stora att socknen behövde ett bankinstitiut inom räckhåll. Det var inte bara lösgörandet av de lånebundna fondmedlen som krävde ekonomiska åtgärder, utan även det kostsamma nya kyrkobygget i Siljansnäs, ett bygge som pågick fram till 1875. 

Nämnas kan också göras att stämningen mellan socknerna kring bygget av kyrkan inte var alltför vänligt. Liss Olof Larsson som var riksdagsman ska ha skrivit till sin kusin Liss Olof Olsson; "Siljansnäsarne äro minst sagt oförskämda med sina anspråk. I Sveriges rike finns ingen nybildad församling, som fått sådana förmåner från moderförsamlingen som Siljansnäs, men istället för att visa sig tacksamma, växer deras anspråk..."

Bland annat ska Siljansnäsarna ha begärt bidrag till anskaffande av två kyrkklockor. Till svar fick de en spydig kommentar från Kapten G-B. Ros om att man borde nöja sig med att hänga upp en uppblåst tomsäck i tornet som en symbolisk kyrkklocka. Smångs Far från Björken hade då svarat:
- Ja, nog kânske hä skull' gå fôr sej, men då skâ vi då ha dej tä kläpp!